Otyg

Den arga stormvindar lägger sig ner och kuvade slutar vina
Ekar då hans beslutsamma steg från hemvistet under jord
Fruktan den fanns så och moter ondska som ej vill sina
En osläcktad hunger uti hans brost, i hans ord

For dem skall ni bli evigt domda
I morkrets kalla hålor, leva och do
Har ljusa väsen blivit glomda

Han åt alla dem, de saliga djur, den tidlosa onda vitter
Med trollkraft han dräper jus, som tillfaller nattens rå
I kammaren under jord nu han släpat med sig de doda grytter
De brutna ulvar hans käft, kryper mot mossan grå

I skogars djupa och over dyster hed hor man vingslag ljuda från bevingad man
Som i underjorden levt, griper han som aldrig nämns vid namne

Vad driva män och for spelandes i kraft sig vrider
Varthän han skola bära liv, for doden ond och bråd
Han stillat sin själahunger till fullo när det mot skymning lider
En lomsk gudablick i ogat han bär, bevittnar hans grymma dåd

For dem skall ni bli evigt domda
I morkrets kalla hålor, leva och do
Har ljusa väsen blivit glomda

Magra oår foljer i hans spår, ångest väntar nu när han har fyllt sin buk
Den stora kitteln nu i ladugården står, roken stiger nu när brygden sjuder